Research.nu

Idag har vi varit i Indianreservatet Boa Vista (vacker utsikt på portugisiska) för att göra lite research inför ett kommande volontärprojekt. Vi behövde också göra lite research vid ett vattenfall för att se om stigen var framkomlig (bilder på det kommer en annan dag). 

Vägen till byn var ganska lång. Först buss till stan (1 tim), sedan ny buss (20 min), sedan promenad upp upp upp för berget (30 min), sedan djungelpromenad (15 min) och sen var vi framme. 

Byggnaden nedan är skolan som indianbarnen går i fram till ca 11 års ålder då de måste gå i vanliga skolan.

Utsikten var verkligen vacker, trots lite mulen dag

Boa Vista!!

Annika min handledare är nära vän med hövdingen i byn och har till och med fått bli döpt. Hennes indiannamn är "Vita molnet". Flummigt, men intressant. 

För en gammal socialantropologsstudent som jag var hela besöket idag ju så klart super! Även om indianerna förstås inte går omkring med pil och båge och höftskynke som på 1910-talet då de gamla socialantropologigubbarna var ute i världen och kollade in ursprungsbefolkningen. Men på vägen till byn såg det iallafall ut som en scen ur djungelboken.

Kristallklart vatten i bäcken

Annika, hövdingens hustru, svärmor och dotter.

Tyvärr var varken hövdingen, medicinmannen eller taleskvinnan hemma när vi kom så det kunde inte bli så mycket diskussion om volontärprojektet som vi tänkt. Istället fick vi överlämnat lite kläder, choklad till barnen och röktobak.

Hövdingens 6:e barn. Mamman är bara 27 så där ligger man ju i lä.

På vägen hem stannade vi och åt lunch i en jättefin glänta med små vattenfall. Superfint!

Ja, det var verkligen supermysigt där. Förutom den lilla tusenfotingen (ca 5 cm) som plötsligt kröp in i min ryggsäck. Tänkte just ta ut den när Annika ropade att den var supergiftig. Tydligen kan den vara dödlig om man får en allergisk reaktion. Iallafall måste man omedelbums till sjukhus. Phu! (Och sedan stod Lotta upp resten av matpausen)...... 

Och dagen till ära smaskade jag i mig min sista svenska kexchoklad. Den som spar han har.....

Go och glad - kexchoklad!

 Byns hundar och jag blev kompisar. 

Jag frågade och han sa ja! Nu ska han få följa med till Sverige. ;)

Nähä, nu blev det visst nattinatt.Vi tog 7.40-bussen imorse och var inte hemma igen förrän halv åtta nu i kväll så det blev en lååång dag. Imorgon ska vi få en gäst här på Casa de Colibri, så då blir det förberedelser för det. Nu måste jag nog ta och vila ögonlocken.

Kram på er!

 

Tålamod och träningsmöjligheter

Hej hej!

Gårdagen bjöd på en lektion i tålamod. Vi for in till stan före lunch för att köpa ett nytt chip till en mobiltelefon som jag ska kunna använda under min praktik. Vi sprang runt mer eller mindre hela dagen mellan tre olika ställen för att få det att fungera men tji. När vi tog bussen hem 18.20 hade vi ännu inte lyckats få klart det. Hela proceduren går till som följer: först måste man köpa ett nytt chip på ett ställe, gå till nästa för att få det registrerat (vilket bara fungerar om man har ett brasilianskt personnummer för annars får/kan man inte ha mobiltelefon i detta land), gå tillbaka till det första stället för att kunna använda telefonen och för att få bonus kopplat till chippet. Sen borde det ha varit klart. Problemet var egentligen inte de långa köerna på varje ställe utan att det inte fungerade. Först visade sig kortet inte alls vara registrerat, sen låg systemet nere osv osv osv. Ja, resultatet var iallafall att vårt uppdrag inte lyckades bli klart. Vi gör ett nytt försök nästa gång vi är i stan. 

En annan ineffektiv sak jag fick lära mig var hur man för över pengar från sitt konto till ett annat i samma bank. Man ställer sig i den långa kön till bankomaten och tar ut sina pengar (max 3000 kr/48 timmar) sedan ställer man sig i den långa kön 1 meter bredvid för att sätta in pengarna i ett kuvert i samma bank, i en annan automat. Puh. Jaja. Om inte annat blir man ju tacksam för vårt svenska effektiva (oftast) system. 

I stan snubblade jag förresten på ett utomhusgym. Kanske får bli ett träningspass där nån dag. I träningsväg promenerar jag annars mycket på stranden. Vi bor också högst upp i byn och det är två mycket branta backar upp så det är träning bara att gå upp och ner till stranden och till busshållplatsen. Någon springtur har det ännu inte blivit. Tror de byts ut till djungeltrekking istället. :)

Uatubas lokala gym!

Dagens arbetsuppgift är att bli klar med parlören som ska sitta i pärmarna som Annika har liggandes på de två lokala hotell/hostel som hon samarbetar med. Sedan ska jag påbörja annonstext till hennes Amazonasresa. Mina arbetstider är minst sagt varierande. Jag får arbetsuppgifter och jobbar vilka tider jag känner för. Eftersom vi var i stan nästan hela dan igår hann jag bara jobba lite på förmiddagen. Sedan satt jag kvällen fram till ett på natten när Internet bestämde sig för att stängas ner. Då gick jag och la mig med geckoödlan och en stor gräshoppa som prompt skulle med in i mitt sovrum.
 
Kram Lotta

Gröna kusten

Bom dia! Tudo bem? Ja, jag och min diabetes har det iallafall görbra. Vi trivs båda alldeles utmärkt här i Brasseland. Idag ska jag fortsätta mitt arbete med att göra en miniparlör som ska ligga på de lokala hotellen här på lilla stranden Fortaleza och sedan ska jag börja strukturera upp några andra arbetsprojekt jag fått.

Kustremsan mellan Rio de Janeiro och Ubatuba är otroligt vacker även när det regnar. Skogen som pryder bergen kallas för Atlantregnskogen och är så där lagom exotisk. Visserligen bor här en och annan puma, ett gäng giftiga ormar och ca 20 000 tropiska växter men inga jobbiga malariamyggor och jordbävningar eller tropiska cykloner kommer heller på visit. Och allt tyder på att lilla Lotta ska ut o tälta mitt i allt detta för att lära sig om hur det är att vara guide. Jo jo.

Annika på Ubatubaresor har just paketerat en resa hit som hon kallar Gröna kusten och jag ska hjälpa till med förberedelser och marknadsföring för resan som ska gå av stapeln våren 2013. Inför detta behövs en research-resa till staden Paraty som ligger norr om Ubatuba och som är med på Unesco´s världsarvslista. Roligare arbetsuppgift får man leta efter. :)

UBATUBA beach. Efter regn kommer solsken sägs det. Tills dess är det säkrast att hålla fast vid paraplyet......

 
Kram Lotta

En helt vanlig lördag

Min första lördag i Brasilien är snart slut och livet fortsätter att visa sig från den trevliga sidan. 
Dagens innehåll: 

• jobbelijobb: påbörjat miniparlör svenska - portugisiska
• 2 timmars shopping på stora grönsaksmarknaden 
• god brasiliansk lunch för 15 kronor 
• strandpromenad till skorpionens vändkrets
• kanottävling
• skölpaddsutsläppning
• färsk mangojuice
• en handfull Ahlgrens bilar och djungelvrål

Tja, en helt vanlig lördag och inget att klaga på alltså. Att det har regnat i två dagar och varit långbyxväder gör mig inte så mycket. Jag har ju typ 50 dagar till här! 

Regnig men spännande kanottävling

Inte heller de 8 myggbett som nu pryder min kind påverkar mitt glada humör.......

Billig billigt, kom o köp!

Igår var förresten en rolig dag, trots spöregn. Jag högg nämligen ner mitt första bananträd ever, allt i hällande regn ha ha. En hel klase med ett 20-tal bananer väntar nu på att bli mogna. Bildbevis kommer.....

Bönor till folket!

Imorgon är det söndag, men för egna företagare som Annika som jag gör min praktik hos är det en dag som alla andra. Vi kör dock fortfarande lightversion i min introduktion och jag sorterar och strukturerar all information som jag får. Det är mycket men himla intressant. Om jag skulle vilja vara nån annanstans? Nepp! 

Liten söt sköldis på väg ut i stora havet igen efter en retreat på land i Tamar Project.

Jaha, så kom så äntligen lite bilder in på bloggen. Och snart blir det strålande sol igen och då ryktas det om att det kommer strandbilder. Boa noite!

Kram Lotta

Dagvill & allergisk reaktion

Hej hallå!
Jag har inte varit här så många dagar och redan har jag börjat tappa bort vilken dag det är. Befriande på nåt sätt! Idag har jag lärt känna den brasilianska vardagen.

Förmiddagen ägnade jag åt att ta det lugnt på verandan och läsa på om företaget. Vid lunch åkte vi in till Ubatuba som är närmaste stad och ligger 2 mil bort. Staden har ca 80.000 invånare, men känns ändå väldigt liten. De flesta bor i små "förbyar" på alla de olika stränder som ligger runt omkring staden och många bor också i djungelbyar, så själva staden känns mer som ett litet samhälle. Vi åt billig (ca 15 kronor) och jättegod lunch och gick sedan runt och handlade mat och nödvändigheter. Vi var inte hemma förrän halv sju igen. 

Igår visade sig de första tecknen på att jag ju faktiskt är i ett tropiskt land. Trodde först det var klassiska utlandsmyggbett, men icke. Det som först var små röda "myggbett" liksom växte över natten och när jag vaknade var mitt högra ben fullt med stora röda blemmor och foten riktigt svullen. Här och där på armarna har jag likadana blemmor och på höger arm har några svullnat upp så det ser ut som jag fått en till armbåge. Om det kliar? Jepp! 
Passade på att köpa nån kräm mot allergisk reaktion på apoteket i stan och nu har det lugnat sig lite. Har fått förklarat för mig att det ska vara bett efter helt ofarliga strandflugor som äntligen fick sig lite nytt färskt turistblod. Och mamma - jag reder mig nog! :)

Gästerna som bokat in sig för helgen avbokade tyvärr pga dåligt väder. Svårt att förstå först, eftersom det var strålande sol och ca 25 grader fram till klockan 4 på em. Men sen kom regnet....som tur var hade vi paraply med oss i stan. Och när vi kom hem satte vi oss på verandan och åt kvällsmat till ljudet av det fallande tropiska regnet. Mysigt!

Näe ni, nu ska jag ta och lägga mig i hängmattan och njuta av djungelljuden och de sista sidorna på min intressanta bok. Må gott. Ciao ciao!

Kram Lotta

Rapport från paradiset

Så kom jag till slut fram till Sydamerika, Brasilien, Sao Paolo, Ubatuba och lilla söta Bed & Breakfast A casa de Colibri där Annika på företaget Ubatubaresor huserar och jag ska ha praktik de kommande 2 månaderna. Och ja, jag har visst kommit till paradiset för attans vad vackert det är här!!! 

Så länge jag kan minnas har jag haft en dröm och önskan om att få åka till Sydamerika och så blir det precis som i reklamen - "Plötsligt händer det!" Jag har gått omkring med ett leende på läpparna sedan jag landade och känner en liten sorg i hjärtat att ni inte alla får uppleva detta. Min fina familj kommer iallafall som tur är snart och får dela min vardag.

Igår kom jag hit och redan samma eftermiddag simmade jag i smaragdgröna Atlanten på fina stranden Fortaleza. Idag har jag hunnit med att slappa i hängmattan i några timmar, med utsikt över havet, lärt mig prata några ord/meningar portugisiska samt lärt mig om farliga och ofarliga djur i omgivningarna. Även om jag fått veta att fågelspindlarna, de 2 meter långa ormarna och pumorna som ibland (men sällan tydligen...) kommer in i byn inte är farliga så tror jag att jag inte ska göra någon sådan "upplevelsebeställning" under min tid här. Näe, det räcker med 1 meters ödlan som kom förbi på besök när jag åt lunch på verandan och förstås de söta mini-kolibrifåglarna som är här titt som tätt och dricker sockervatten. 

Första informationen om företaget har jag fått och redan imorgon anländer några nattgäster hit så då blir det lite praktiskt arbete.

Jag hoppas på att kunna lägga upp bilder här så snart som möjligt. Vi får se om tekniken vill vara på min sida.

Svettig kram på er!

Lotta

På väg.

So it's official - I'm in travelmode. Resan mot Brasilien är äntligen påbörjad. Sista kramarna på länge med barn, make, vänner och anhöriga är kramade. Med buss och flyg ska jag nu via Stockholm och Madrid snirkla mig över till Sydamerika och Brasiliens sköna natur. Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med!


Ps: Ber om ursäkt om bilderna jag lägger upp kanske ser konstiga och pixiga ut på en dator. Säkert är det så. Jag har tagit dem med min iphone och bloggar också via den. Bättre än inget inlägg tänker jag.