söndag 21 oktober 2012

Research.nu

Idag har vi varit i Indianreservatet Boa Vista (vacker utsikt på portugisiska) för att göra lite research inför ett kommande volontärprojekt. Vi behövde också göra lite research vid ett vattenfall för att se om stigen var framkomlig (bilder på det kommer en annan dag). 

Vägen till byn var ganska lång. Först buss till stan (1 tim), sedan ny buss (20 min), sedan promenad upp upp upp för berget (30 min), sedan djungelpromenad (15 min) och sen var vi framme. 

Byggnaden nedan är skolan som indianbarnen går i fram till ca 11 års ålder då de måste gå i vanliga skolan.

Utsikten var verkligen vacker, trots lite mulen dag

Boa Vista!!
Annika min handledare är nära vän med hövdingen i byn och har till och med fått bli döpt. Hennes indiannamn är "Vita molnet". Flummigt, men intressant. 

För en gammal socialantropologsstudent som jag var hela besöket idag ju så klart super! Även om indianerna förstås inte går omkring med pil och båge och höftskynke som på 1910-talet då de gamla socialantropologigubbarna var ute i världen och kollade in ursprungsbefolkningen. Men på vägen till byn såg det iallafall ut som en scen ur djungelboken.

Kristallklart vatten i bäcken

Annika, hövdingens hustru, svärmor och dotter.
Tyvärr var varken hövdingen, medicinmannen eller taleskvinnan hemma när vi kom så det kunde inte bli så mycket diskussion om volontärprojektet som vi tänkt. Istället fick vi överlämnat lite kläder, choklad till barnen och röktobak.

Hövdingens 6:e barn. Mamman är bara 27 så där ligger man ju i lä.

På vägen hem stannade vi och åt lunch i en jättefin glänta med små vattenfall. Superfint!



Ja, det var verkligen supermysigt där. Förutom den lilla tusenfotingen (ca 5 cm) som plötsligt kröp in i min ryggsäck. Tänkte just ta ut den när Annika ropade att den var supergiftig. Tydligen kan den vara dödlig om man får en allergisk reaktion. Iallafall måste man omedelbums till sjukhus. Phu! (Och sedan stod Lotta upp resten av matpausen)...... 

Och dagen till ära smaskade jag i mig min sista svenska kexchoklad. Den som spar han har.....

Go och glad - kexchoklad!
 Byns hundar och jag blev kompisar. 

Jag frågade och han sa ja! Nu ska han få följa med till Sverige. ;)

Nähä, nu blev det visst nattinatt.Vi tog 7.40-bussen imorse och var inte hemma igen förrän halv åtta nu i kväll så det blev en lååång dag. Imorgon ska vi få en gäst här på Casa de Colibri, så då blir det förberedelser för det. Nu måste jag nog ta och vila ögonlocken.

Kram på er!

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar